MOKADJI
Ols.novels
Den här berättelsen utspelar sig ett par decennier innan Sirius och Erik anländer till Mokadji. Här får du läsa om Smimhek under hans storhetstid som stridsmästare och följa honom till hans och skolans fall.
“Teljare”, sa mästare Smimhek.
Alla tystnade. En ljushårig pojke fastnade med andetaget i bröstet och spärrade upp ögonen. Smimhek log och räckte fram handen. Försiktigt klev pojken ur den stora skaran elever, och sökte Smimheks trygghet. Han tittade nervöst på sin mästare när de lämnade de andra eleverna bakom sig.
“Varsågod att lägga din vapenhand mot Csornajistenen”, sa Smimhek.
Pojken tittade upp. Det varma skenet speglades i de stora ögonen och han sträckte sig för att nå den. Handen darrade. Han höll andan och kisade när han nuddade vid stenen som sken upp likt en flammande eld. Pojken drogs närmare och stenens kastade sitt vilda sken över salens väggar.
Smimhek fick med ett lätt ryck loss honom från stenen.
“Utmärkt, Teljare”, sa han.
De andra i den stora träningssalen applåderade och Teljare log stolt. Alldeles under stenen öppnade Smimhek en lucka. Ur hålet dunstade tjock rök som dolde något bländande vitt där inne.
“Sträck in handen, så långt du kan, så kommer armbandet komma till dig”, sa Smimhek.
Teljare tittade osäkert mot det starka skenet. Smimhek log mot pojken som med ett djupt andetag samlade sitt mod och förde in handen.
“Aj”, sa han och ryckte i armen.
De andra eleverna drog efter andan.
Teljare spärrade upp ögonen och armen skakade. Hålet fylldes av ett blått sken och Teljare drog långsamt ur armen igen. Runt hans handled slingrade sig ett repliknande armband som glittrade i samma mörka blå färg som kvällshimlen utanför. I en hastig rörelse vände han sig stolt mot sin familj och viftade med handen så att armbandet glittrade likt en regnbåge över huvudet.
“Mycket bra, Teljare, du ska vara stöld över dig själv”, sa Smimhek och la sin hand på pojkens axel. “Gå nu bort och sätt dig hos dem.”
In i arenan kom en korthårig kvinna i mörka sjalar. Hon lutade sig roat mot väggen och mötte Smimheks blick. Han nickade bekräftande mot henne men fortsatte sedan med eleverna.
Gång efter gång sken Csornajistenen upp och elev efter elev fick ett glittrande armband om handleden.
När samtliga elever satt hos sina familjer, stolta och upprymda ställde sig Smimhek framför Csornajistenen och blickade ut över dem.
“Jag är så stolt över er, allihop. Idag har ni vuxit som individer och Gurbalooks arv har förts vidare till nästa generation. Låt era sinnen vila. Att vara bärare av Csillogo Karkoto innebär ett stort ansvar och kan vara påfrestande i början. Bandet stärks när ni sover, så se till att få ordentligt med sömn i natt.”
Salen fylldes av applåder, glada röster och Smimhek tog farväl av eleverna och deras familjer. När tystnaden återvänt la han en duk över Csornajistenen.
“Det känns som att det var alldeles nyss som du fick ditt armband, Feline”, sa Smimhek och mötte den korthåriga kvinnans skarpa blick.
“Saknar du inte världen där ute?”
Han tittade mot ingången och skymtade kvällssolens sista strålar som målade salens golv i varma färger.
“Inte nu som förr”, sa han eftertänksamt. “Jag antar att du har kommit för att tala med mig om något viktigt. Kom med här så tar vi det över en kopp teterentji.”
De gick tillsammans till en mindre korridor som ledde till ett rum med proppfulla bokhyllor längs väggarna som endast lämnade en liten yta ledig till ett skrivbord med uppslagna böcker och en stor bringare med vatten. Smimheks armband glödde och ur det växte en stol.
“Varsågod och sitt.”
Feline satte sig. Smimhek la ett knyte med torkade örter i kannan och ställde den på en hög järnform över en ljusstump. Armbandet glittrade åter ur det sprang en låga som fick ljuset att brinna.
“Hur är det med Jandron? Jag hörde om incidenten med randyrerna”, sa han.
“De vårdar honom dag och natt. Han ska ha fått ett bett över ryggen som krossat revbenen.”
Smimhek nickade och hällde upp den heta drycken i små koppar.
“Tack”, sa hon och satte koppen till munnen.
Smimhek satt tyst och väntade med händerna kupade om den varma koppen.
“Han var vår tolfte”, sa hon och tittade på Smimhek.
Smimhek höjde ögonbrynen.
“Det är därför jag är här. Han är uträknad och vi behöver någon i hans ställe.”
“Vilka är vi?”
“Vi är osynliga, agerar i det dolda. Ingen utanför förbandet vet vilka vi är eller vad vi gör.”
“Och ni rekryterar?”
“Vi behöver en ersättare för Jandron.”
“Jag ska se vad jag kan göra. Ingen är ju riktigt som Jandron, men du kan återkomma imorgon bitti. Då tränar jag min mest avancerade grupp. Där hittar du kanske en lämplig kandidat. Delvon är duktik, även Okran och Jenvider”
Feline tittade roat på honom.
“Jag är inte här för att vi behöver en elev. Vi behöver en mästare.”
“Vad är det ni tänker göra?” frågade Smimhek kyligt.
Hennes armband skimrade till.
“Vi har planerat i över ett år. Varenda detalj är säkrad. Och vi måste agera snabbt. Det rör sig om dagar, men vi kan inte göra det utan en tolfte. Så fort vi får klartecken från norr ger vi oss av.”
“Norr? Ni tänker störta lord Mokadji?”
Hon svarade inte, men skenet från hennes armband pulserade vagt under ärmen.
“Jag kan inte ge dig några detaljer förrän du gått med i förbandet. Ingenting får läcka.”
“Det är galenskap”, sa Smimhek och skakade på huvudet.
“Det är värt det.”
Smimhek satte ifrån sig koppen. Feline reste sig upp.
“Hans gränser växer dag för dag. Säkert också hans styrkor. Det är bara en tidsfråga innan han anfaller Jeraddon och skogarna i norr. Vi måste agera innan han gör det, för snart är det för sent.”
Smimhek suckade.
“Jag hör vad du säger. En gång i tiden var det jag som yttrade orden. Men jag kan inte överge min skola. Jag kan inte riskera Gurbalooks egenskap.”
“En liten uppoffring”, sa Feline och ställde koppen på bordet. “Vi måste våga offra det lilla vi har om vi någonsin ska kunna göra oss fria från honom. Vad är Csornajistenen värd om hela riket faller?”
Smimhek suckade.
“Jag har vuxit upp med historierna du berättade, mästare. Om segern i fludji, om slaget vid bergskedjan och alla gånger din list räddat dig i sista stund. Jag trodde att det här var en given kamp för dig att ge dig in i”, sa hon besviket och tog ett steg bakåt mot dörren.
“Jag är ledsen”, sa Smimhek.
Utan ett ord lämnade hon rummet.
Eleverna bugade. Smimhek höjde handen och frambringade ett svärd.
“Ställ er i par, en av er ska använda ert sparringssvärd, den andre får endast frambringa rök, vind och andra liknande ting att strida med. Sätt igång.”
Hastiga fotrörelser smattrade i salen och tysta stön och suckar hittade fram ur dimmorna som var så täta att det starka skenet från Csornajistenens knappt gick att urskilja. Smimhek ställde sig vid den. Han tittade på den, länge. Den hade i generationer försett Unowars invånare med egenskapen Csillogo Karkoto. Han skulle aldrig kunna överge den. Hur skulle de då kunna få sina armband? Och hur skulle Gurbalooks arv föras vidare? Men att hitta en lämpligare person till Feline skulle heller inte gå, inte med vetskapen om riskerna. Det skulle vara att skicka något till en säker död. Han suckade och insåg att det fanns ett annat sätt. En annan lösning. Om han gjorde ingenting skulle de inte kunna utföra planen, eftersom de behövde vara tolv.
Han tittade upp på eleverna.
“Vi bryter där.”
Röken lade sig och eleverna ställade sig i sina par med blickarna på Smimhek.
“Nå, vad lärde ni er?”
En av eleverna tog ett steg framåt.
“Ja, Andorr?”
“Att skjuta en vind rakt mot svärdet hjälpte inte alls för att stoppa det, svärdet skar bara rakt genom vinden, hur mycket kraft jag än använde.”
“Mycket bra, Andorr”, sa Smimhek. “Så vad är bättre att göra än att försöka stoppa svärdet med vind?”
En annan elev steg fram.
“Bellin?”
“Att få motståndaren ur balans genom att träffa med vinden på överkroppen eller fötterna när hon byter position.”
“Mycket bra, mycket bra. Fortsätt att dela era erfarenheter med era kamrater och återgå sedan till era par och fortsätt med övningen, men den som hade svärd ska nu istället strida med vind och rök.”
Dagarna gick. Smimhek hörde inte något från Feline och kände ett hoppfullt lugnt slå rot i bröstet, kanske skulle hon överge planen efter att han avvisat hennes inbjudan. Han vaknade tidigt på morgonen. Solen hade ännu inte gått upp och i träningssalen lockade Csornajistenen hans sinne. Han gick fram till den. Fotstegen ekade och tystnade. Han la handen mot den spräckliga och skimrande ytan. En varm puls slog genom honom och han slöt ögonen. Armbanden stramade om handleden och han tog ett lugnande andetag. Så hörde han något. Det lät som steg. Rusande.
Han slog upp ögonen och fick se en mörk skepnad skynda in i grottan.
“Mästare Smimhek! Mästare Smimhek!” flåsade mannen som synliggjordes av skenet från stenen.
“Mindras, vad är det som står på?” frågade han.
“Det är Delvon, han är skadad.”
“Delvon? Men? Vad är det som har hänt?”
“Jag såg honom bland bergen, i sydkanten av den norra bergskedjan. Han anfölls av en hel hord av krigare och föll ner i en flod som drog honom med sig. Han var ordentligt nedkyld när jag fick honom ur vattnet. Han vägrade berätta vad som hänt. Det enda han sa var att jag skulle hämta dig och att de andra var i fara.”
Smimhek spärrade upp ögonen.
“Är han i säkerhet?” frågade Smimhek.
“Absolut.”
Smimhek pustade ut.
“Jag hittade ett gömställe i en grotta. Han var svag och ömtålig, men han lyckades frambringa ett stenblock som jag barrikerade öppningen med.”
“Bra, bra”, sa Smimhek och stirrade tomt på Csornajistenen.
“Mästare?” sa Mindras.
Smimhek vände sig tvärt emot honom.
“Vad tänker du göra?” fortsatte mindras med svag röst.
“Vi måste ta oss till honom, men först…”
Han tystnade som om han inte ville fullfölja meningen.
“Möt mig där uppe, vid ingången”, sa han till slut.
Mindras bytte skepnad till en stor fågel med lång kraftig svans och grova ben med stora krökta klor och flög ut ur grottan.
Smimhek ställde sig framme vid Csornajistenen. Han suckade. Fingrarna dansade över den spräckliga ytans djupa pulser av skimrande flammor som kastade hans skugga ut över salens golv.
Med ett kraftigt ryck fick han loss den från golvet och bar den med sig till en liten vrå i bergsväggen. Så fort han ställt sig där inne började marken under honom att skaka och med ett högljutt mullrande fördes han uppåt genom grottan.
Plattformen stannade vid en upplyst korridor och han bar med sig piedestalen till sitt kontor där han placerade den i rummets mitt. Det varma skenet fick det att se ut som om rummet stod i lågor och han frambringade en duk som han la över stenen. Det blev mörkt, men han kunde fortfarande känna den starka pulsen från stenen som ständigt lockade hans armband till den.
Ur hans armband formades en slags flytande bergsmassa som rann ner för piedestalen och förenade den med stengolvet så att den inte skulle gå att lyfta därifrån. Så fastnade han med blicken på den lilla kistan som eleverna fått sina Csillogo Karkoto ifrån. Det skulle vara säkrast att gömma undan den. Men var? tänkte han och lirkade loss den. Den första tanken som slog honom var i grottans djupaste inre. Han skyndade tillbaka till hissanordningen och lät den föra honom långt, långt ner där kylan fått fukten att bilda isande kristaller på väggarna.
Plattformen stannade med en duns. Mörkret var så kompakt att han inte ens såg kistan i sina händer framför sig och han klev rakt ut i tomheten.
Stegen ekade genom den kyliga korridoren. Han tappade snabbt fattningen om hur långt han tagit sig och utan att veta exakt var han befann sig ställde han ner kistan på golvet och frambringade en urgröpt sten som han placerade över den. Så snabbt han förmådde tog han sig sedan tillbaka genom mörkret till hissanordningen som förde honom upp genom berget, förbi träningssalen, förbi kontoret, ända upp till toppen av berget där han klev ut genom ett stenvalv.
Mindras som stått och blickat ut över staden i norr vände sig hastigt mot Smimhek som la sin hand på stenvalvet och slöt ögonen. Hela berget började skaka och med ett dundrande oljud formades valvet till en väldig stenbumling som dolde ingången till skolan.
“Men!” utbrast Mindras. “Nu kommer ingen kunna ta sig in där.”
“Nej”, suckade Smimhek. “Det som finns där inne måste hållas utom lord Mokadjis ägo, ifall jag inte skulle återvända.”
Mindras tittade förbryllat på honom men sa ingenting.
“Hittar du Delvon?”
“Självfallet, men det är en lång flygning”, sa han och sträckte ut armarna.
Innan Smimhek ens hunnit blinka hade Mindras bytt skepnad till jadaraanen och flaxade med sina långa breda vingar och svängde ivrigt med svansen från sida till sida. Smimhek frambringade en sele som han drog på sig samtidigt som Mindras flög upp bakom honom och grep tag i selen med sina kraftiga klor.
De flög till nästa soluppgång innan de nådde den norra bergskedjan och landade på en avsats under en av bergstopparna. Smimheks lät selen tona bort och masserade igång blodflödet i nacken och båda axlarna.
“Det är inte långt kvar”, sa Mindras och tittade ut över topparna som likt tandade sågblad pekade mot den mulnande himlen.
Mindras pekade på en rytande flod som strömmade förbi alldeles nedanför dem.
“Det var där jag hittade honom”, sa han.
“Men varför tog du honom inte med dig till Ulkat?” Frågade Smimejk
“Han vägrade följa med. Han behövde bara vila upp sig sen skulle han ta sig till de andra. Han var väldigt envis. Jag förstod inte vad det innebar utan hämtade bara dig, som han bett om.”
“Så fort vi hittar honom flyger du hem honom till Ulkat. Oavsett vad han säger. Det är alldeles för farligt för honom här ute.”
“Absolut”, sa Mindras. “Han ligger vid bergets fot där borta. På med selen igen, så flyger jag ner dig”, fortsatte han och pekade på bergsfoten framför dem.
Det landade mjukt och Mindras bytte skepnad.
“Där är det. Ser du?” frågade han men stannade upp mitt i steget. “Delvon?” frågade han osäkert och stirrade bort mot bergsväggen.
Kloppblocket var skjutet till sidan så att en liten glipa lämnades in till hans gömme.
“Delvon, hör du mig? Det är jag, Mindras. Jag är här med mästare Smimhek nu.”
Han tog några snabba steg fram till den lilla öppningen men stannade tvärt.
“Delvon?” frågade han med en viskning.
Ett starkt obehag vred sig i Smimheks mage och han skyndade efter Mindras. Efter bara några få steg såg han det som fått Mindras att stanna. En sko stack ut ur öppningen. Obehaget växte. Mindras ställde sig med ryggen mot stenen och pressade. Gruset sprätte under fötterna och han flämtade tungt.
“Delvon, hör du mig. Vi är här nu”, sa han och kämpade med stenen.
Smimhek kom till hans hjälp och öppningen växte. Från solens sken synliggjordes Delvon som satt lutad mot bergsväggen med ett långt svart spjut stickande ut ur bröstkorgen.
“Nej! Nej! Nej! Delvon!” sa Mindras och föll ihop.
Det var som om en kniv högg rakt i Smimheks rygg. Han kunde inte andas. Allt han såg var det blodiga spjutet som pressat genom klädnaden och rakt in i hjärtat.
Mindras händer darrade precis ovanför kroppen som om han inte kunde förmå sig att röra vid honom.
Skuldkänslorna drog åt Smimheks strupe och slog knut i magen. Han mötte Delvons ljusblå ögon som tittade rakt tillbaka på honom. De skrek av rädsla. Han försökte gå fram till honom men benen tappade styrka och vek sig.
Smimhek gömde sitt ansikte i händerna och knep ihop ögonen för att stänga inne tårarna. Ända sedan Felines besök hade han sovit gott i tron om att han överlistat henne och tvingat hela uppdraget att avbrytas, men det var han själv som blivit överlistad. Och värre därtill var det han som hade gett henne rådet att söka upp Delvon. Skulden han bar på stramade hårdare.
En tår rullade ner för kinden. Allting blev suddigt och sorgen rev djupa sår i bröstet.
“Vad ska vi göra?” hörde han Mindras röst som ett avlägset eko.
Solen gick i moln och lämnade Delvon i mörker. Isande nordvindar drog in över dem och slet tag i deras kappor.
“Ta honom tillbaka till Ulkat”, sa Smimhek med brusten stämma.
Mindras nickade.
“Och du?” frågade han.
Smimhek vände bort blicken och tittade ut över bergen.
“Jag måste hitta de andra… Innan de är för sent.”
Mindras tittade oroligt på honom
“Mästare, det finns mer än lord Mokadjis krigare här bland bergen…”
“Tror du att jag bara tänker vända om nu för att vi har hittat Delvon? De andra är där ute någonstans, och balanserar mellan livet och döden. De behöver mig…”
“Jag menade inte…” började Mindras men Smimhek överröstade honom.
“Det är mitt ansvar… Det är mitt ansvar att se till att de är säkra. Ge dig nu av innan randyrerna kommer. De har säkert redan fått upp vittring på Delvons kropp, så se till att flyga högt och stanna inte förrän du är bortom bergskedjan.”
Mindras nickade förstående. Tysta hjälptes de åt att lyfta ut Delvons kropp. Smimhek drog loss spjutet så försiktigt han kunde, som om Delvon bara sov och han var rädd att väcka honom. För att dölja såret frambringade han ett bandage som de lindade om bröstkorgen och när de fått det på plats frambringade Smimhek selen som de trädde om honom.
Mindras bytte skepnad till den stora fågeln.
“Var rädd om honom”, sa Smimhek.
Mindras skriade och grep tag i selen med sina väldiga klor. Med kraftiga vingslag lyfte de från marken
och på bara några andetag var de utom synhåll.
Vindarna drog in, kyligare och aggressivare. De slet och ryckte i Smimheks kappa, som om han släpade en vildsint randyr efter sig upp för berget. Benen bultade och andningen var tung, men han visste att han hade långt kvar och på något sätt var det som att de gav honom kraft. För vad skulle vila tjäna honom om han aldrig skulle nå Feline och de andra.
Han blickade ut över bergen kring sig. De vassa topparna sköt upp likt en randyrs sylvassa tänder, som om han stod vid bestens öppna gap och väntade på att slukas levande.
Utan att egentligen känna till några detaljer om Felines plan misstänkte han att de hade gett sig av norrut, så han satte av ditåt.
Efter ytterligare en dagsmarsch nådde han en klippavsats som gav honom god utsikt över närområdet och alldeles bakom bergsfoten åt norr tyckte han sig ana en tunn strimma av rök som letade sig upp mot den dunkla skyn. Det är nog inte Feline och de andra, tänkte han. Inte om de väntade sig att förbli oupptäckta. Han tog en klunk vatten och planerade en alternativ väg norrut när det slog honom att Feline och de andra kanske trots allt var där, tillfångatagna.
Han hukade sig bakom en sten och granskade närområdet efter spejande krigare, men såg ingenting misstänkt. Med tillspetsad uppmärksamhet tog hans sig ner för klippan och bort mot rökens källa.
Framför sig, i klyftan mellan två väldiga berg, hade han en lägerplats som utgjordes av fyra huvudtält, placerade i vardera riktning, med två stationära vakter utanför. Över hela området var dessutom massor av småtält utspridda där utrymmet tillät.
Massor med krigare rörde sig över området. En del övade stridstekniker, andra bar tunga kistor, rustningar och vapen mellan tälten och ytterligare några satt på stenar vid tälten och studerade kartor eller slipade sina klingor. En handfull trupper, om åtta, eller tio krigare, marscherade runt lägret och det närliggande området och lämnade inte minsta yta obevakad.
Han följde en av trupperna med blicken i hopp om att kunna räkna ut deras mönster. De gick först ett varv runt lägrets yttergräns, sen tog de sig in mellan första lagret av tält och fortsatte i mindre cirklar tills de i lägrets mitt passerade något som liknade en hög med kläder. En av krigarna sparkade till det. Då Såg Smimhek vad det var. Feline! flämtade han och spände blicken.
Hon låg på sidan och tycktes vara bakbunden med de andra frihetskämparna i en slags bygel så att de inte kunde fly.
Vakterna fortsatte sitt varv runt lägret och han tyckte sig hitta en lucka där han skulle kunna smita mellan tälten och ta sig fram till Feline och befria dem.
När mörkets fulla tyngd låg över bergkedjan tändes det facklor runt om lägerplatsen. Krigarna försvann efter hand in i tälten och vakterna byttes ut i omgångar. Smimhek tog sig nerför bergssidan. Vakterna passerade det stora tältet och Smimhek skyndade snabbt in bakom ett klippblock innan nästa patrull kom mot honom och han hann inte mer än att hämta andan innan deras krasande steg närmade sig. Han höll andan. Rustningarna slamrade. Stegen fortsatte i samma stadiga takt. Så vek de av innanför tältet och ljudet dämpades och ebbade ut.
Smimhek frambringade en stor, mörkgrå mantel som han lade över axlarna och fortsatte med lätta steg fram till tältet.
Nästa patrull kom. Efter att de passerat skulle han rusa vidare till nästa tält, en bit in i lägret. Han lyssnade efter deras steg. De nådde tältet, passerade det och fortsatte bort mot nästa. Han drog manteln tätt om sig och satte fart, men hann inte mer än några steg när han hörde någon komma. Hjärtslagen rusade. Han hade lika långt till nästa tält som tillbaka, men tvärvände och kastade sig in bakom tältet just som en ensam krigare kom med raskande steg.
Hjärtat bultade. Täcker manteln mig? Hördes jag? Syns jag? Han pressade pannan mot marken och höll andan. Stegen saktade in. Personen klarade strupen och stannade så nära Smimhek att han hade kunnat nå fötterna. I tankarna svävade svärdet och armbandet pulserade starkt. Men så fortsatte stegen in i tältet. Smimhek drog efter andan och vred huvudet åt sidan för att kunna se.
“Order från norr, fångarna ska transporteras omedelbart”, sa den ena rösten.
“Det var på tiden. Hur många alpaarder behöver du?”
“Sex stycken.”
“Sex stycken?” fräste rösten. “Har ni fått tag i fler fångar?”
“Nej, men vi kan inte ta risken att frakta bort dem i par.”
“Då så, låt nästa trupp förbereda fångarna. Du har mitt tillstånd att hämta med er sex alpaarder.”
Nej! Nej! Nej! tänkte Smimhek.
Krigaren lämnade tältet just som nästa trupp av vakter kom och och fick sina nya order.
Med en lätt bugning vände de in mot lägrets mitt och gick, rakt mot Feline.
Smimheks hjärta bankade mot revbenen. Han tittade sig hastigt omkring för att säkra att krigaren försvunnit och att nästa patrull inte närmade sig. Med hast i stegen skyndade han efter vakterna och frambringade tjock rök som dunstade ur hans armband och växte sig ännu tätare än mörkret omkring dem.
“Vad är det som försiggår!” ropade en av vakterna.
Fler krigare kom utrusande ur tälten och vakter sprang omkring med brinnande facklor och någonstans ringde det ivrigt i en klocka.
“Säkra fångarna!” ropade en röst som bara var några armslängder framför Smimhek.
Smimhek skingrade röken och avfyrade en pil som träffade rakt i nacken på krigaren. Tumult uppstod. Krigarna rusade runt, fäktade vilt med sina svärd.
Smimhek satte av. Svärdet låg i hans hand. En krigare stod i hans väg och han högg. Krigaren föll ihop och Smimhek fortsatte. Fyra krigare kom från vänster. Han sköt en så kraftig vind att de föll baklänges, sedan sprätte han upp grus med foten som han fångade i en virvlande vind som cirkulerade runt dem snabbare och snabbare tills de små stenarna rev sönder deras rustningar och tillslut släckte deras liv.
Med hast fortsatte han mot Feline. En krigare satt hukad framför fångarna och försökte låsa upp deras kedjor. Feline sparkade mot krigaren som reste sig och stampade henne över benet. Hon skrek. Smimhek satte svärdet i krigarens hals och knuffade undan honom. Så plockade han upp nyckeln och fick upp låset.
“Kan ni springa?” frågade han.
“Mästare!” flämtade hon och tittade på honom med sliten blick.
“Kan ni springa?” upprepade han och hjälpte dem på benen en efter en.
“Nej, mästare”, svarade hon och såg alldeles eländig ut.
“Du där, hjälp henne och ni två, ni får vara våra ögon bakåt”, sa Smimhek och pekade på dem.
Skyndsamt fortsatte de i en tätt samlad klunga efter Smimhek. Tre krigare stod i deras väg och vände sig hastigt om mot dem.
“Här är de!" ropade de och slamrande steg hördes från alla håll.
Samma ögonblick avfyrade Smimhek sin pilbåde och krigarna föll ihop med pilar genom halsarna.
“Nu”, ropade en krigare och ett hav av pilar regnade över dem.
Smimhek frambringade en enorm sköld men träffades trots det av en pil i vaden och han ramlade omkull.
De stannade.
“Fortsätt, jag kommer”, ropade han och frambringade en stav att häva sig upp med. “Stanna inte!” ropade han till Feline som vänt sig om i all hast.
Feline höjde armen och kastade ett spjut rakt mot Smimhek som träffade en krigare bakom honom.
Smimhek drämde staven i hans huvud så att han föll ihop. Sammanbitet haltade han efter frihetskämparna, men kunde inte hålla deras tempo.
“Mästare?” ropade Feline efter honom.
“Jag uppehåller dem, ta er härifrån”, ropade han till henne.
Ett högljutt sprättande lät från lägret och en alpaard hoppade ut ur dimman. Han slog den åt sidan med sin stav men den kom snabbt på benen igen och bet efter honom. Han lyckades hålla den på avstånd och fler krigare omgav dem. De angrep, han fäktade med sin stav. Från lägret störtade fler alpaarder rakt mot Feline och de andra. Smimhek kunde inte stoppa dem. Krigarna omringade honom. Alpaarden gjorde ett utfall och han frambringade ett rep som virades om det väldiga gapet. Med ett kraftigt ryck fick han alpaarden på fall och han kastade sig upp på dess rygg. I ett hastigt språng rusade den vildsint iväg som för att skaka av sig Smimhek, men han pressade samman benen över ryggen och höll repet med ett järngrepp.
Längre fram såg han alpaarderna som jagade efter Feline och frihetskämparna. De sprang rakt in i en trång passage och alpaarden som Smimhek red på tvärstannde. Han stupade rakt över den och slog i marken med en kraftig smäll. Alpaarden slungade med svansen och klöste med tassarna. Smimhek rullade rakt in i en sten och alpaardens vassa klo rev ett djupt sår rakt över ansiktet.
Han skrek av smärta och kände blodet rinna över ansiktet. Det sved och bultade och han kunde knappt hålla ögonen öppna.
Han vände sig mot den trånga passagen och såg alpaarderna rida ut därifrån med frihetskämparna fastbundna över ryggen.
En krigare ställde sig över Smimhek och pressade honom till marken med sin fot på hans bröst.
“Vi hade inte räknat med att du också skulle komma, men jag tror det finns plats till dig också”, skrattade han och lät spetsen av svärdet rispa mot hans bröstkorg.
Utan att riktigt kunna se vad han gjorde frambringade Smimhek en dolk som han satte rakt i benet på krigaren. Han vrålade och slet i dolken för att få loss den, Smimhek reste sig hastigt men han inte inte mer innan Alpaarden kastade sig över honom och hög med sina väldiga käftar. Smimhek pressade den i från sig och frambringade återigen ett kraftig rep som han virade om det väldiga gapen och i en hastig rörelse hoppade han upp på dess rygg och styrde den efter de andra alpaarderna.
Rösterna från krigarna försvann bakom honom och han tyckte sig komma ikapp de andra. De rundade en klippa åt höger, men alpaarden som Smimhek red på fortsatte rakt fram. Han drog i repet för att rikta dess uppmärksamhet åt höger, men den envisades om att fortsätta rakt fram. Därför såg ingen av dem floden. Bredare än tio kroppslängder strömmade den genom lanskapet mellan två väldiga berg. Alpaarden hann inte stanna och de föll i vattnet. Alpaarnden tumlade runt och tog sig kämpande tillbaka till kanten igen men Smimhek som inte hade någon kraft i sitt skadade ben spolades med strömmen.
Han smällde rakt in i en sten och slog i sitt knä så kraftigt att han inte kunde sträcka ut benet, men vattnet stannade av vid de omgivande stenarna och med trötta armar hivade han sig upp på den största av dem.
Smärtan bultade i hela kroppen. Knäet blödde, såret i ansiktet sved och han kunde inte röra sig. Men det som smärtade mest var att han aldrig mer skulle få se Feline och de andra. Det var över.